Örbyhus Historia

Örbyhus före och efter järnvägens tillkomst

Denna artikel avser att berätta en del om Örbyhus samhälles tillkomst.

Före det att järnvägen kom till 1874 fanns ingen bebyggelse på Tegelsmora­sidan. Vendelsidan bestod då endast av Libbarbo gård som då var enhetlig och ägde hela denna sida av nuvarande Örbyhus samhälle.

Samhället har alltid varit uppdelat på socknarna Vendel och Tegelsmora med ån som socken­skillnad.

Libbarbo gård (som senare har kallats Libbar-Ivars) var omkring 1820 en tätt kringbygd gård och var ganska betydande. Den utgjorde ett eget litet samhälle med många byggnader och där fanns förutom pigor och drängar också flera hantverkare av olika slag. Libbarbo höll också en indelt soldat i ­ Livkompaniet av Upplandsregemente och rotenummret var 82. Soldattorpet fanns vid närbelägna Nosekomen. Libbarbo är sannolikt mycket gammalt, troligen minst från 1200-talet. En sägen berättar att teglet till Vendels kyrka, som invigdes år 1310, lär ha slagits vid Libbarbo. Gården hade säkert djup och fin lera.

I en skrift från 1486, i samband med en uppräkning av byar i Vendels härad, stavas namnet Lybberboda . Möjligen kan förleden som senare skrevs Libbar innehålla ord som är besläktat med medicinalväxten libbsticka. Namnet Libbarbo kan möjligen betyda ”stället där det finns mycket libbsticka”. I en ordbok över växtnamn från 1792 står att libbsticka användes att giva kor för att öka mjölkmängden, men tuggades också av äldre folk mot ”magflen” och väderkolik. Ett intressant förhållande är det närbelägna Nosekomen som anses betyda sjukhus eller ”asyl åt sjuka”. Ett förvaringsställe för ålderssvaga och pestsmittade. Kanske försåg Libbarbo gård Nosekomen med libbsticka och andra medicinalväxter? Libbarbogården hade djup jord och lera och libb­stickan fordrar detta. I samband med laga skifte under 1800-talets mitt skingrades en del av byggnaderna vid gården. Man kan ändå, på en karta från den tiden, räkna 17 byggnader på gården samt fyra backstugor vid Nosekomen.

År 1872 dog Anders Andersson på Libbarbo och även hans hustru samma år. De hade bara döttrar och Anders Andersson var alltså den siste ägaren på gården medan den ännu var enhetlig. Den hade varit släktgård sedan 1630 och kom att förbli sådan eftersom en av döttrarna; Anna-Stina, den äldsta, blev kvar på gården när den nu delades upp i tre delar.

Dottern Tilda Vilhelmina fick den del som senare skulle bli Sängfabriken. Hon var bara tolv år då och gården drevs och brukades av en arrendator.

Dottern Catarina Sofia gifte sig med Per Erik Andersson som var född i Viksta 1852. De slog sig ner på den tredje delen, eller hemmanet som sen­are skulle bli gästgiveri.

År 1881 erhöll Per Erik Andersson kontrakt för skjutshåll och postkörning, förutom att han skötte gården. Med järnvägens tillkomst gavs goda förutsättningar för gästgiverirörelse. Folk kom med tåg till Örbyhus och behövde övernattning och skjuts åt olika håll. Gästgiverirörelsen upphörde omkring 1915 vad beträffar nattlogi och mat, men skjutshållet fortsatte fram till 1928 – men de sista åren användes bil i stället för hästar. Gården, så länge den fanns kvar, låg där barnstugan Treklangen låg, men stället kallas i folkmun fortfarande Gägvars. Vid Libbarbogården fanns också en väderkvarn, belägen i vad som i dag heter Kvarnbacken. Området vid Sängfabriken kallades Krokudden, och Ängsbacken blev senare Tingshusbacken.

Även om området som nu omfattar Örbyhus samhälle endast bestod av åkrar, beteshagar och backar så gick den s.k. häradsvägen här igenom. Det var nuvarande Dannemoravägen fram till åbron och sedan nuvarande Tegelsmoravägen . Före järnvägens tillkomst fanns ingen bebyggelse på Tegelsmorasidan bortsett från något hus. Huset i hörnet Dannemoravägen – Gyllbyvägen kan möjligen vara äldre.

Bebyggelsen fanns då endast i byarna Gyllby och Upplanda . Man kan fort­farande se att Tegelsmoravägen följer sin ursprungliga sträckning nedan­för de backar som finns. Bebyggelsen har sedan fått anpassa sig efter vägen och inte tvärtom.

Tegelsmorasidans Gyllby som tidigare hette Gölby (namnet finns fortfarande kvar i äldre fastighetsbeteckningar) och kan möjligen härleda från ”byn vi gölen”.

Även om byn ligger ett stycke från ån så går ägorna ner mot ån, och där fanns före årensningarna en gäl, en gyttjig utvidgning av ån som även tjänade som badplats.

Om man ser på den delen av Tegelsmorasidan ( Lövudden ) som tillhör byn Upplanda så anger namnet: ”gårdarna vid upplandet”. Området vid åbron i Örbyhus bör ha varit ett naturligt övergångsställe mellan socknarna. Ån har där en relativt fast botten, medan den i övrigt har en mycket dyig och lös botten mellan Tegelsmorasjön och Vendelsjön .

Den första åbron var av trä, men byggdes om till järnbro omkring 1900. Den har omväxlande kallats Libbarbobron , eller Gyllbybron . Det finns också en sägen att Strömkarlen eller Näcken bodde där och traktens spelmän – före Eric Sahlström – gick dit för att lära sig nya låtar. Man trodde även att det bodde troll vid bron.

Invid nuvarande gångbron över ån vid den tidigare brandstationen, fanns förut en offer­källa. Den förekommer på kartor från 1700-talet och var då överbygd av ett hus. En gångväg ledde till den från häradsvägen. Kanske går källans historia ända ner i medeltiden. Dessa offerkällor eller trefaldighetskällor hade särskilt under medeltiden stor betydelse. Man vallfärdade långa vägar till dessa i hopp att genom att dricka av vattnet eller offra, bli av med sina sjukdomar och krämpor. Det berättas även att man kunde hitta mynt i källan också i början av nuvarande sekel. Ungefär så var platsen före järnvägens tillkomst.

Namnet Örbyhus går för övrigt tillbaka till 1400-talet då Gustav Vasas farfar Johan Krister­son Vasa förvärvade Örby Gård och lät uppföra den tornbyggnad som fort­farande utgör slottets kärna. Genom denna försvarsanläggning kom det att heta Örbyhus . Man kan förmoda att greve von Platen som ägde Örbyhus gods och dessutom var starkt engagerad i järnvägens tillkomst, ansåg att namnet Örbyhus som naturligt även för järnvägstationen.

Efter olika förslag kom järnvägen Uppsala-Gävle att få sin nuvarande sträckning. Redan år 1845 hade den svenska järnvägstankens fader, greve Adolf Eugen von Rosen, fört fram tanken på ett nät av järnvägar i Sverige – bland annat en bana från Stockholm till Gävle över Uppsala. Men de storslagna planerna kom aldrig till utförande på grund av bristande finansiella resurser.

År 1855 tillsatte Kungl. Majestät en järnvägskommitté som skulle utreda drag­ningen av de olika stambanorna som principbeslutats av 1854 års riksdag. Kommittén framlade i september 1856 sitt förslag som innebar att norra stambanan skulle dras från Stockholm över Uppsala till Gävle. En tanke var vid den tiden att banan skulle gå från Uppsala via Dannemora och Tobo till Gävle. Man ville sammanbinda Dannemora gruva med järnbruken. Ett förslag fanns också att dra banan genom Karby i Vendel och norrut. Nuvarande Örbyhus fanns alltså inte alls med i bilden, där fanns bara någon enstaka bondgård.

Överste Nils Ericsson, chef för Statens Järnvägsbyggnader och som deltagit i arbetet, förordade att järnvägen skulle dras över Uppsala till Sala och sedan ansluta till någon punkt på Gävle Dala Järnväg (GDG) och därifrån vidare norrut. Om detta kommit till stånd så hade säkert Norduppland i dag haft ett annat utseende.

För tillfället skrinlades planerna åter. De som arbetat för järnvägen utfärdade inbjudan till aktieteckning för byggandet av en smalspårig bana Från Uppsala till Margaretehills station på GDG, 16 km väster om Gävle, med bibana till Tobo och Dannemora . I december 1870 hälls konstituerande sam­manträde med Uppsala-Margaretehills järnvägsaktiebolag. I interimsstyrelsen ingick bland annat chefen för Sjöförsvarsdepartementet, greve Baltzar von Platen och ägare till Örbyhus gods.

Att få slutpunkten till Gävle beredde styrelsen betydande arbete. Den in­flytelserika grosshandlaren Per Murén i Gävle ansåg att banan skulle betyda intrång på GDG:s område. Hans inflytande var stort varför Gävle ej tecknade några aktier i det nya bolaget Uppsala-Gävle Järnväg. Sträckan Stockholm-Uppsala var nu byggd. Arbetet påbörjades den 1 september 1863 och uppläts för trafik 29 september 1866 och fick elektrisk drift den 12 december 1934.

* * *

Några ord om greve von Platen. Han hette Julius Ernst Baltzar van Platen, född i Stockholm 1804 och var son till den berömde Götakanalbyggaren greve Baltzar Bogislaus von Platen. Julius Baltzar von Platen gifte sig 1832 med grevinnan Charlotte de Geer, som var dotter till greve Carl de Geer på Leufsta som också ägde Örbyhus gods. Baltzar von Platen var greve på Örbyhus gods åren 1868 till 1875, det år han avled. Med andra ord just under de avgörande åren vad beträffar stambanans sträckning och byggande. Han var som sin fader viljestark och hade ett stort inflytande på politiken på den tiden. Han var statsråd och chef för Sjöfartsdepartementet och kommendör. Han hade även varit statsminister för utrikes ärenden 1876.

 

Efter alla klartecken för banans nuvarande dragning och beslut om normal spårvidd och anslutning till Gävle påbörjades arbetet 15 april 1872 med major Clas Adensköld som överingenjör, och trafikchefen vid Söderhamns järnväg; ingenjör J. A. Söderlind som arbetschef. Arbetet gick raskt undan, nästan ofattbart fort med tanke på den tiden, då allt arbete utfördes utan de maskinresurser som finns i dag.

Det måste ha varit ett enormt arbete att bygga över de blöta Upplanda – och Toboängarna . Om man ser på stentrummor som byggdes över vattendrag vittnar dessa och mycket annat om stor yrkesskicklighet bland dåtidens järnvägsbyggare och rallare. Arbeten som består utan frostförskjutningar eller annan påverkan efter mer än 100 år.

Under markundersökningen för att komma så nära Örbyhus slott som möjligt, var ett förslag att korsa Vendelsjön i sundet mellan Hov och Skarbo (tidigare aktuellt för dragning av motorväg) men på grund av dåtidens små möjligheter att anlägga grundfast vägbank fram till brofästet, så ändrades planerna så att banan istället kom att gå öster om Vendelsjön och en station anlades där socknarna Vendel-Tegelsmora och Dannemora sammanstrålar. Denna station kom vid banans invigning att heta Vendels station . Där var även inrymt Vendelsby Poststation . Från årsskiftet 1899-1900 kom station­en att heta Knypplan , så även poststationen. All gods- och persontrafik vid Knypplan upphörde den 1 juni 1966.

Men byggandet av järnvägen 1872 gick vidare och redan under sommaren 1874 kunde äntligen malmtransporterna från Dannemora ta sin början. Under senare delen av 1874 fullbordades resten av banan, och Uppsala-Gävle järnväg invigdes under högtidliga former den 13 och 14 december 1874 i Uppsala och Gävle. Redan 1911 uppsattes det första AGA-blinkljuset i norra för signalen på Knypplans station. Den blev så småningom den blinksignal som varit längst i bruk i hela världen! I början av 1930-talet övertogs UGJ av Statens Järnvägar och banan fick elektrisk drift 7 december 1937.

* * *

Greve von Platen var en mäktig man i bygden så man kan fråga sig vad har blivit av Örbyhusområdet om inte järnvägen dragits just här?

I det gamla stationshuset från 1874 fanns en särskild väntsal för greven på Örbyhus och hans familj. Samtidigt med järnvägen färdigställdes nu­varande Postvägen till järnvägsstationen frän den gamla häradsvägen. Vid samma tid byggdes även den så kallade Grevinnavägen , som nu restaurerats. Det var en speciell väg för greveparet till stationen från häradsvägen. Det kan tänkas att greven ej hann med att använda den vägen eftersom han avled 1875, och att grevinnan som levde fram till 1888 har givit namnet Grevinnavägen . Vid järnvägsövergången fanns förut ett gammalt hus som kallades grevens stall . Det byggdes sannolikt på 1890-talet och var avsett för grevens hästar i samband med besök i samhället för uträttningar i affärer och vid järnvägsstationen.

* * *

Affärsverksamheter i samhället började komma igång under början av 1890-talet och postkontoret var vid denna tid beläget vid järnvägsstationen. Tidigt, före järnvägens tillkomst fanns ett garveri vid den s.k. Garvar­gölen intill åbron.

År 1879 blev Örbyhus tingsort. Tinghusbyggnaden uppfördes på den s k Tingshusbacken (tidigare Ängsbacken ) Anledningen till att tinget förlades till Örbyhus kan ha berott på järnvägen och den kamerala enheten, Örbyhus län och härad. Tinget flyttades 1957 till Uppsala och byggnaden fungerar numera som församlingshem till Örbyhus kyrka. Tingsrätten kom sedan att utlokaliseras till Tierp under slutet av 1970­-talet.

Den första bostadsbebyggelsen i Örbyhus kom att ske på Tegelsmorasidan. Ett affärshus uppfördes också där på 1890-talet. Det var tidigare Holms kläder. De första byggnaderna på Vendelsidan för affärsbruk var förutvarande bageriet, mest känt som Lindbergs Café bland de äldre. Där etablerade sig August Nilsson, född i Götneryd i Småland 1838, som handlare i samband med järnvägens byggande.

K.J.Hartman född i Edsbro 1868, kom 1904 till Örbyhus och drev diverse­handel i den fastighet som sedan blev Örbyhus Färg (vid den tidigare plankorsningen). Huset uppfördes som det verkar i början av 1880-talet. Från 1894 till 1901 är August Gabrielsson upptagen som handlare i församlingsböckerna för Libbarbo . Han kan också vid denna tid ha bedrivet handel där. Det anses också att det fanns ett litet jordbruk eller torp från början på detta område.

Detta bara för att nämna de allra första av affärsrörelser. Senare till­kom undan för undan både affärer, hantverk och verkstäder av olika slag. Bland de första industrier på orten Fanns Ångsågen som dock låg utanför samhället intill Vendelsjön och hade börjat verksamheten tidigare. Den första fabrikören som kom till Örbyhus var Karl Jansson från Börje socken. Han var född 1867 och kom till Örbyhus 1901 och etablerade sig i en byggnad nära järnvägen (som sedermera blev Järnsängen ) men som tid­igare varit mejeri från 1880-talet.

Man började tillverka rensningsmaskiner för spannmål. Företaget kallades Tibyverken eftersom fabrikör Jansson var från en plats som heter Tiby i Börje. Namnet lever fortfarande kvar som Tibyvägen i samhället.

1908 uppfördes en ny fabriksbyggnad vid Tegelsmoravägen , som sedan kom att kallas för Trösken (nuvarande Plåtslageriet och tidigare Öhrvalls Byggvaror ). Man tillverkade tröskverk, gödselspridare och harvar. 1944 övergick före­taget till Slöörs och 1950 till Tierpsverken som i sin tur drev företaget fram till 1971.

Nästa industri som kom till Örbyhus var Bröderna Larssons Skidfabrik, som började sin skidtillverkning under 1880-talet i sitt hem i Vallaboda Vendel . Det blev stor efterfrågan på de Larssonska skidorna och 1905 upp­fördes en fabrik i Örbyhus. Förtom skidor och stavar omfattade tillverkningen också kälkar och sparkstöttingar. För att arbetet skulle kunna fortgå även under sommaren tillverkades även isskåp (isskåpet Norden) och trädgårdsmöbler. Företaget upphörde 1952 och i dag finns där TE’s Schakt , efter Eurofönster som övertog efter Uppsam .

I den mejerilokal som tidigare Tibyverken börjat sin tillverkning i, kom 1911 AB Sängfabriken till Örbyhus. Huvudprodukten vid fabriken har alltid varit sjuksängar. Avsättningen minskade de sista 10-15 åren och till­verkningen upphörd sedan helt. Idag finns där GSP Produktion AB.

Ar 1927 uppförde Arvid Myrberg Örbyhus Hotell och Pensionat . Hans hustru Anna hade då tidigare bedrivit matservering i ett hus längre bort på Tegelsmoravägen .

Under några årtionden hade Örbyhus en betydande konfektionsindustri. Anders Dahl född i Orsa kom 1918 till Örbyhus och drev fram till 1923 den affär som senare kom att bli Emil Janssons . Anders Dahl bedrev sedan manu­fakturaffär kombinerad med viss sömnad. 1931 byggdes SABÖ ( SyfabriksAktieBolaget Örbyhus ) syfabrik med Anders Dahl som direktör.

1935 byggde AB Hjalmar Söderberg syfabrik i Örbyhus och därmed syssel­satte de båda fabrikerna närmare 300 personer, förutom att flera hemsömmerskor också var sysselsatta. Många flickor från framför allt Norrland sökte sig till Örbyhus för att bli ”syhästar”. Söderbergs syfabrik gick omkull 1959 och samma öde rönte Sabö 1960 i den hårda krisen inom textilindustrin. Sabö drevs vidare några år av Larssons kappfabrik i Uppsala för att senare övertas av Hettemarks i Enköping som dock lade ner tillverkningen 1975. Därmed gick en mångårig konfektionsindustri på orten i graven. I SABÖ:s lokaler finns numera Örbyhus Färg .

* * *

Även om flera av de större industrierna med stor sysselsättning försvunnit, finns i dag många mindre livaktiga och expansiva företag i olika branscher. Örbyhus har också varit ett starkt frireligiöst fäste. Betelkappellet i Örbyhus invigdes 1885 och 1911 invigdes Örbyhus Missionskyrka . Varje år, ett veckoslut i juni månad, har den bekanta Missionskonferensen hållits i Örbyhus sedan 1902. Missionskyrkan byggdes 1911 men konferenserna började alltså tidigare. De tre första konferenserna hölls i Betelkappellet på grund av dåligt väder. Sedan hölls de ofta i backen bakom Missionskyrkan även sedan kyrkan blev byggd.

Konferenserna var tidigare ett dominerande inslag i Örbyhus de dagar den hölls. Tegelsmoravägen var till stor del ”ockuperad” med stånd där man hade försäljning och mycket folk kom till samhället med tåg (extratåg), häst och vagn eller med cykel, ofta långväga. Örbyhus Pingstförsamling bildades 1933 och kyrkan byggdes 1935.

Även om sysselsättningen i samhället minskat, har folkmängden ökat stadigt genom åren.Omkring 1950 började en kraftig byggnadsexpansion främst på Libbarbosidan med villor och flerfamiljshus samt bostadsrätter. Även på Tegelsmorasidan har uppförts många bostäder.

På servicesidan har samhället utvecklats avsevärt sedan Vendel och Tegels­mora socknar gick samman 1952, och bildade Vendels kommun . Samma år in­vigdes Centralskolan med låg-mellan- och högstadium. Åren 1956-57 uppfördes första etappen av ålderdomshemmet Vendelgården . Genom om- och utbyggnad blev Vendelgården sedan ett modernt service­boende för de äldre. Barnomsorgen är väl tillgodosedd genom barnstugor och även familjedaghem. Vendelbadet tillkom 1969 och 1974 gick Vendels dåvarande kommun samman med Tierps storkommun .

Sist men inte minst, i början av december 1993 kunde den planskilda kors­ningen över järnvägen invigas i Örbyhus samhälle. En länge närd dröm som blivit verklighet även om viadukten förändrat mycket av miljön kring över­gången.

Men framför allt framkomligheten har förändrats så påtagligt. Tänk på den tiden när många stressade fabriksarbetare skulle passera järnvägsövergången på väg hem till frukost. Som regel var bommarna fällda för tåg och växlingar. Även om frukostrasten då var nätt tilltagen så är inte tiden mera utsträckt för nutidens människor när transporter och mycket annat skall passas in nära nog på minuten.

Med Upptåget och övrig tågtrafik är viadukten en nödvändighet. Om så industrisysselsättningen minskat till ett minimum mot tidigare, ser vi tider an med goda kommunikationer mot både Uppsala, Tierp och andra orter.

Det vilar både lugn och tillförsikt i samhället som järnvägen en gång skapade.

………………………………………………………………………………………………………………………..

Källa:

Bygdeforskaren Ingemar Eriksson , Örbyhus rörelsehistoria

Birger Wallén, ordf. i Vendel Tegelsmora Hembygdsförening

Texten är redigerad 2005 för att överensstämma med de senaste årens förändringar